IVAs Stora Guldmedalj 2019 - Hans Dalborg

Trollkarlen från Säter har många trick i lådan

Hans Dalborg är mannen som förvandlade konkursfärdiga Nordbanken till storbanken Nordea med ett börsvärde på över 300 miljarder kronor. Inte för inte har han kallats ”trollkarlen från Säter”. Men bankmannen Dalborg har fler trick i sin låda: studentspexare, språkvetare, forskare, styrelseproffs, bokslukare och konstvän. 

Det här porträttet skulle självklart kunna handla enbart om bankmannen Hans Dalborg. Han som rekryterades för att rädda det sjunkande skeppet Nordbanken, med obefintligt börsvärde, och som när han var klar hade skapat Europas åttonde största bank. Och som under de slitsamma åren citerade hårdrockgruppen Iron Maidens sångare Bruce Dickinson: ”it is remarkable what your body can take when you have fun”.

Men det skulle precis lika gärna ha kunnat handla om språkvetaren Hans Dalborg. Som efter att han genomgått Försvarets tolkskola talade flytande ryska. Och som efter Nordbankens sammanslagning med finska Merita lärde sig finska (en ofta upprepad fras var: ”arvoisat osakkeenomistajat”, eller ”ärade aktieägare”).

Eller varför inte studentspexaren och gamängen Dalborg. Stormästare i Juvenalorden, ventilbasunist i Västmanlands-Dala Nations orkester Kruthornen, hederspresident i Orphei Drängar och flitig författare till snapsvisor (mest känd är troligen ”Mera brännvin” med melodin till Internationalen).

Forskaren Dalborg som skrev sin doktorsavhandling på temat lokalisering av företag. Då var det tidigt 1970-tal, och mycket av näringspolitiken handlade om var företagen skulle placera sina ledande respektive perifera funktioner, och det var avgörande för ledningarna att träffas fysiskt.

Och då har vi ändå inte nämnt styrelseproffset Hans Dalborg (Kollegiet för svensk bolagsstyrning, iZettle med många fler företag och organisationer) eller kulturmannen Dalborg (tidigare ordförande för Kungliga Operan, ledamot i Konserthusstiftelsen, bokslukare och konstvän).

Nu driver han en podcast med gamle vännen Gillis Herlitz, känd bland annat som domare i TV-frågesporten ”Dominans”. Men listan med Dalborgs avatarer och alter egon kan troligen göras ännu längre.

– Jag är genuint intresserad av människor – och siffror. Jag lägger också mycket tid på att tänka igenom mitt ledarskap. Och ska jag syssla med något måste jag känna en passion för det, säger Hans Dalborg om sin brokiga bakgrund.

Vi träffas i Dalborgs bostad på Östermalm i Stockholm. Mopsen Majken ligger och snarkar på fotpallen. Längs väggarna löper hyllmeter av böcker, både klassiker och samtida litteratur. På väggen hänger några verk av Lars Lerin, vars konst Dalborg upptäckte innan Lerin blev känd ”på riktigt”.

Hans Dalborg, med en bakgrund i såväl näringsliv som kultur och forskning, anser att fler företagsledare borde engagera sig i frågor utanför huvudverksamheten. För kulturfrågor, eller för akademin, med forskningens villkor och framväxt. Olika roller och ämnesområden, men som mår bra av ömsesidig förståelse och korsbefruktning.

– Samhället skulle må mycket bättre om tilliten mellan de här sfärerna ökade. Men det finns en misstänksamhet – näringslivet uppfattas till exempel ofta inom kulturvärlden som ”krämarna”, och näringslivet ser ibland kulturarbetarna som ”orealistiska drömmare”.

Samtidigt är Dalborgs breda samhällsintresse förståeligt givet hans egen bakgrund. Hans karriär utgör inte någon spikrak bana till vd-stolar och styrelserum, excelark och årsstämmor. Tidigare var han framför allt humanist. Född i Säter i södra Dalarna läste han grekiska och latin på gymnasiet, innan det blev ryska på Försvarets tolkskola. Han tog sedan en filosofie kandidat-examen i slaviska språk på Uppsala universitet, innan han bytte till Handelshögskolan i Stockholm.

För att gå på Handels var han tvungen att läsa in en del matematik under en sommar, och det var då han upptäckte ett annat språk – matematikens.

– Och då tyckte jag matte var så otroligt fascinerande och roligt, så jag kunde inte begripa hur jag kunde ha läst humaniora. Men så här i efterhand är jag ju glad över bredden.

På Handelshögskolan blev han snabbt engagerad i både den ekonomiska teoribildningen och själva undervisningen. Bland annat gick han en längre utbildning anordnad av Harvard Business School, för att lära sig hur man analyserade och lärde ut fallstudier (case-metoden).

Forskarkarriären till trots sökte sig Dalborg ännu en gång vidare, och började 1972 arbeta inom det då mycket moderna försäkringsbolaget Skandia. Att lämna undervisningen och forskningen på Handels möttes dock med stor skepsis av kollegorna på lärosätet.

– Men snälla Hans, du kan ju inte säga upp dig – du ska ju bli professor! citerar Hans på skånska sin dåtida mentor.

Men det visade sig vara ett bra beslut. På Skandia tog karriären rejäl fart, och Hans Dalborg hann bli både ställföreträdande koncernchef för Skandia och vd för det börsnoterade Skandia International innan han värvades till krisande Nordbanken. En som det skulle visa sig ovanligt lyckad rekrytering av Nordbankens styrelse – men rejält slitsamma år för Dalborg.

– Jag insåg när det väl lättade, att de där åren inte var normala. Man blev ofta väckt på nätterna när nya problem uppstått. Så det var en väldig lättnad när banken gick med vinst igen. Då var det som ett nerregnat havrefält som plötsligt reste sig i solskenet!

Ett framgångsrecept för Nordbanken visade sig vara förvärv och sammanslagningar. Till en början fusionerades banken med Gotabanken. Sedan fusionerades man 1998 med den finska banken Merita, och så år 2000 med danska Unibank och norska Kreditkassen. Nordea var fött, och därmed ett av Sveriges och Europas större företag överhuvudtaget, med ett börsvärde på 310 miljarder år 2011.

Men det är långtifrån alltid som uppköp och sammanslagningar lyckas, särskilt inte när det rör sig om fusioner över landsgränser. Varför gjorde de det den här gången?

– Det krävs ett aktivt och närvarande ledarskap, bestämda beslut och en vilja att skapa en enhetlig bank och en gemensam kultur.

Vilken roll spelade det då att flera olika nationer ingick i det nya företagsbygget?

– Vi gjorde det aldrig till någon sorts rättvisediskussion. De fackliga krafterna i Sverige var oerhört bra på att ställa upp. De var med på att de fick fyra platser – en svensk, en finländare, en dansk och en norrman – och det blev en del av kittet i att skapa banken.

2001 gick Hans Dalborg över till rollen som styrelseordförande för Nordea, och under de kommande åren växte Nordea så det knakade. I slutet av 2011, när Dalborg slutade som ordförande, förvaltade banken ett kapital motsvarande 1,7 biljoner kronor och hade 11 miljoner kunder. 2011 tog den finske bankmannen Björn ”Nalle” Wahlroos över klubban. Dalborg skrev senare en bok om sina 20 år vid Nordea, ”Ansvarets sköna börda”, med brett fokus på ledarskapets många dimensioner.

Engagemanget och kunskaperna om ledarskap utvecklade Dalborg parallellt genom uppdraget som ordförande för Kollegiet för svensk bolagsstyrning. Under hans ledning kom kollegiet att sätta stort avtryck på kulturen för att främja ett korrekt uppträdande på värdepappersmarknaden.

Att leda storbolag är ingen söndagspromenad, och det gäller i allra högsta grad banker. Inte minst kan kraven på avkastning vara betydande från många håll. Ägarstrukturerna brukar dessutom vara komplexa, särskilt när stater finns med bland ägarna. 2013 sålde dock svenska staten sina sista aktier i Nordea.

Ska då staten driva bank överhuvudtaget?

– Staten var ingen dålig bankägare. Men de var för ivriga när de väl sålde ut, så de fick dåligt betalt. Då styrde bara principerna.

Ifråga om statligt ägande har Hans Dalborg många åsikter. Han satt till exempel tidigare i Svenska Spels styrelse, och kom att reagera starkt över hur vinstmaximering trumfade samhällsansvar i företaget.

– Jag hann inte sitta länge förrän jag kände ”vad gör jag här?”. Svenska Spel hade monopol för att de skulle minska spelmissbruket, men staten öppnade Casino Cosmopol, man började sätta upp enarmade banditer överallt och ville dessutom ha hundkapplöpning.

Då tackade Hans Dalborg för sig och gick ut genom dörren. Senare fick han finansmarknadsminister Peter Normans och finansminister Anders Borgs uppdrag att som enmansutredare föreslå hur staten skulle sköta ägandet av sina bolag. Utredningen fick namnet ”Ekonomiskt värde och samhällsnytta” och gillades av regeringen – men lades åt sidan inför valrörelsen 2014.

Inte för att inte Dalborg hade annat att göra. Som ett exempel hade han efter sin exit från Handelshögskolan på 1970-talet kommit tillbaka till det akademiska livet både som ordförande för Uppsala universitet och som preses för IVA.

Varför då?

– Jag har kvar en klockarkärlek för forskning och utbildning. Det pågår en spännande dragkamp mellan universitetens grundforskning och vetgirighetsdrivna forskning, och den av IVA mer omhuldade tillämpade forskningen. Min enkla slutsats är att båda behövs.