Rapport: Hållbar vattenförsörjning i urbana miljöer

Sammanfattning

En god vattenförsörjning kräver en fungerande kedja från tillrinningsområdet i naturen till användningen av konsumenterna i städerna och därefter olika former av återanvändning. Avgörande för vattenförvaltningen är kunskapen om statusen, svagheterna och åtgärdsbehoven i systemets alla delar.

Den genomsnittliga åldern på den svenska VA infrastrukturen är 40–50 år. Investeringsbehovet är stort. Samtidigt begränsar Lagen om allmänna vattentjänster (LAV) kommunernas handlingsutrymme. En rad regler bör ses över.

Det gäller bland annat frågan om vad som innefattas i begreppet nödvändiga kostnader vilket avgör VA-organisationernas ekonomiska handlingsutrymme. Även reglerna för fonderingar till framtida investeringar bör ses över.

Hantering av dagvatten påverkar vattenkvaliteten både vad gäller ytvattnet i vattentäkter och vattnet i grundvattenmagasin. Hanteringen av dagvatten faller lagstiftningsmässigt mellan stolarna. 4 Kapitel i Plan- och bygglagen (PBL) behöver därför få en ny bestämmelse som ger en kommun möjlighet att ställa krav på skyddsåtgärder för att minska risken för vattenföroreningar.

En ny bestämmelse som ger en kommun rätt att ställa krav på skyddsåtgärder som minskar risken att dagvattensystem överbelastas är angelägen. Detsamma gäller kommunernas möjligheter att bestämma åtgärder för dagvattenhantering utan att strandskydd inträder. 9 Kapitel PBL bör också få ett tillägg som innebär att det krävs marklov för åtgärder som väsentligt kan försämra egenskaperna hos en dagvattenanläggning.

Dricksvattnet i svenska kommunala VA-system är genomgående av mycket hög kvalitet. Men vattenkvaliteten hotas från olika håll. Bakterier, virus och parasiter, inte minst sådana som vi får med oss från resor, är svåra att hantera i vattenverk med äldre teknik. Läkemedel och metaboliter påverkar vattenhanteringen eftersom de kommer ut genom urinen i avloppsvattnet. Humus är inte skadligt men påverkar vattenkvaliteten vad gäller smak, lukt och färg. PFAS (perflouralkylsubstanser) är mycket beständiga och motstår nedbrytning i naturen. De orsakar problem genom sin förmåga att skada en organism.

Miljökvalitetsnormer med åtgärdsprogram som verktyg för att följa normerna infördes i svensk miljölagstiftning genom miljöbalken. Systemet har varit i kraft sedan 1999 och utvecklats till följd av bland annat EU-rättsliga krav. Det behöver utarbetas en enkel och pedagogisk beskrivning av hur juridiken kring vattendirektivet är tänkt att fungera, såväl logiken bakom som samspelet mellan de olika reglerna.

Vattendirektivet innebär särskilda problem för reningsverk med utsläppspunkter i kustvatten, speciellt vad gäller kväve och fosfor. Denna problematik bör ses över så att inte lösningar som har en gynnsam inverkan på miljön som helhet förhindras.

Nya krav ställs på vattenhanteringen i urbana miljöer, inte minst till följd av klimatförändringar. Vattenbrist och översvämningar kan ge stora samhällseffekter. Det handlar om för mycket vatten, till följd av skyfall eller höjda vattennivåer eller för lite vatten, genom vattenbrist och torka.

För att möta utmaningarna krävs nya systemlösningar tillsammans med utveckling av befintliga. För detta krävs ny teknik och innovationer, att existerande lösningar förbättras och naturbaserade sådana utvecklas. Utvecklingen kan karaktäriseras som en där tekniska grundlösningar, exempelvis, membranfiltrering, ozonering och UV för vattenrening, förfinas och utvecklas. De stora utvecklingsstegen tas genom att kombinera förbättringar och innovationer i nya system där stora datamängder används för att förbättra möjligheterna till övervakning, styrning och systemutveckling.

Policybeslut tillsammans med system- och teknikutveckling behövs för att maximera utnyttjandet av samtliga avloppets resurser på ett säkert, samhällsekonomiskt lönsamt och resurseffektivt sätt. Utformningen måste ske på ett sådant sätt så att utsläpp från reningsverken av övergödande och miljöstörande ämnen minimeras